2016-05-03

Nej, grönsaker är inte dyra!

"Jag har blitt vegetarian och käkar strån och blan och dill och astrakan,
morot och vitlök och banan dessutom snackar jag persilja"
Ur Vegetarianvisan av Lasse Åberg och Claes Möllberg


"Men den som äter palsternackor, han går inte av för hackor
Det finns kraft i morotssaft för den som håller stilen"
Ur Klas Klättermus av Thorbjørn Egner och Christian Hartmann (svensk översättning Håkan Norlén)


Ibland råkar man på artiklar som är så okunniga att man baxnar. Igår läste jag en debattartikel på DN Åsikt med rubriken "Grönsaker är alldeles för dyrt". Den är skriven av någon som tydligen är journalist, men kanske borde fundera lite på hur man som skribent väljer och kontrollerar sina fakta. Nu ska inte allt klander falla på debattartikelns författare, utan en hel del faller även på redaktionen för DN Åsikt som släppt in en så slarvig artikel.
"Grönsaker är inte billigt. Som jämförelse så kostar falukorv cirka 36 kronor kilot medan broccoli kostar runt 50-lappen per kilo. Och du måste äta ganska mycket mer broccoli för att bli mätt."
För det första så är falukorv och broccoli inte jämförbara livsmedel. Detta är grundläggande kunskap om livsmedel som man bör besitta om man vill skriva debattartiklar i ämnet. Man kan inte byta ut falukorven mot samma vikt av grönsaker och räkna med att må bra. Falukorv ger (bland annat) energi och protein, medan grönsaker framförallt ger vitaminer och fibrer. Författaren tycks ha lyssnat alltför mycket på Vegetarianvisan och liknande parodier på vegetarisk kost.

Ska man gå från köttbaserad till vegetarisk kost bör man istället se på baljväxter (ärter, bönor och linser), som tillsammans med spannmål ger protein som kan ersätta protein från animaliska produkter.
"Linser och bönor kostar mellan 40 och 70 kronor kilot."
Detta höga kilopris har hon antagligen fått genom att se på priset för burkar eller tetrapack med färdigkokta bönor eller linser. En snabb titt i matbutik på nätet ger att man kan köpa en 380 grams förpackning med ekologiska kokta bönor för 14,95. Avrunnen vikt är 230 gram, vilket ger ett kilopris på 65 kronor. Köper man icke ekologiska kan man få dem för 9,95, vilket ger ett kilopris på drygt 43 kronor.

Färdigkokta baljväxter är emellertid ett mycket dyrt och miljöovänligt sätt att köpa mat. De kräver betydligt mer förpackningsmaterial än torkade baljväxter som du kokar själv. Och det är inte särskilt svårt att koka själv - det kräver bara en aning mer planering. Linser behöver inte blötläggas, utan kokas bara en halvtimme. Bönor och ärter blötlägger man över natten innan de kokas en timme. Kokar man en hel förpackning på en gång får man förstås mycket, men det går utmärkt att spara överskottet några dagar i kylen eller längre tid i frysen.

Ekologiska torkade vita bönor kan man i matbutiken på nätet köpa för 44 kr/kg, icke ekologiska svarta bönor för 31 kr/kg. Då ska man också komma ihåg att när man blötlägger och kokar dessa kommer de att svälla till tre-fyra gånger torrvikten. Kilopriset blir då 10-15 kronor, alltså bra mycket billigare än falukorv eller köttfärs. Kokta bönor innehåller knappt hälften så mycket protein per viktenhet som köttfärs, men kompletterat med lika mängd spannmål (som är ännu billigare än bönor) får man fullvärdigt protein och då kanske man får räkna med 20 kronor för att få lika mycket protein som i ett kilo köttfärs. Det är dock inte så att vi lider av proteinbrist i Sverige (inte heller vid vegetarisk mat), så 10-15 kronor per kilo är ändå en bra jämförelse med köttprodukter.
"Fläskytterfile, kotletter och kassler hittar du för under hundralappen. Jämfört med grönsakernas rolls-royce paprikan som kostar runt 80 kronor kilot och sugersnaps, sparris och färdigskuren grönsallad i påse som du hittar för hisnande 200 kronor kilot. Och det är lågt räknat."
Fläskfilé, kotletter och kassler kan knappast kallas "köttets rolls-royce", utan paprika, brytärter och sparris ska snarare jämföras med sådana styckdetaljer som fransyska (300 kr/kg), kalvstek (250 kr/kg) eller hjortfilé (330 kr/kg). I jämförelse med dessa är inte "lyxgrönsaker" såsom paprika, brytärter och sparris särskilt dyra.

Det finns en orsak att dessa lyxgrönsaker är dyra. Jag har i min trädgård provat på att odla de flesta grönsakssorter och jag förstår precis varför de är dyra - de ger litet utbyte både per kvadratmeter och per timmes arbetsinsats, samtidigt som många av dem behöver mycket gödning.
"Vitkål och morötter hör till de billiga grönsakerna. Men ärligt ­– det blir inte kul i längden att gnaga på morötter varenda dag. Det är inte att äta varierat."
Det är med liknande resonemang inte heller särskilt kul och varierat att äta falukorv varenda dag. Det finns dock många fler grönsaker som har hyfsat låga kilopriser - förutom morot (12 kr/kg) och vitkål (12 kr/kg) kan man ta med gurka (28 kr/kg), zucchini (29 kr/kg), palsternacka (25 kr/kg), frysta brytbönor (18 kr/kg), frysta gröna ärter (23 kr/kg), savoykål (30 kr/kg), butternutpumpa (23 kr/kg), fryst hackad spenat (25 kr/kg), salladskål (25 kr/kg), rödbetor (15 kr/kg), rättika (26 kr/kg), fryst brysselkål (20 kr/kg), frysta majskorn (24 kr/kg). Jag tycker att det ser ut som om man kan få jättebra variation på grönsakerna även om man väljer de billigare.

Det går också utmärkt att variera en billig grönsak såsom morot. Morotsstavar, riven morot, kokta morotsbitar, wokade morotsbitar. Med lite olika kryddningar blir det bra variation.

Att författaren överhuvudtaget refererar till färdigskuren grönsallad à 200 kr/kg är helt absurt, när man kan köpa hel isbergssallat för 39 kr/kg och hacka den själv - det är så man börjar undra om artikeln är skriven som ett skämt. Den färdighackade salladen ska snarast jämföras med renskav à 208 kr/kg (men fryst renskav har betydligt längre hållbarhet än färdigskuren sallad - färsk renskav skulle troligen betinga minst dubbelt kilopris).
"Grönsakspriserna måste sänkas för att gemene man ska lägga mer grönsaker på sin tallrik och minska köttkonsumtionen."
Eftersom priserna för grönsakerna beror på produktions- och transportkostnaderna lär det bli svårt att sänka grönsakspriserna på annat sätt än genom subventioner. Författaren avslutar (såsom jag tolkar det - lite oklart exakt vad hon menar) med att föreslå skatt på kött, som ska subventionera priset på grönsaker. Då antar jag att hon framförallt menar dyra lyxgrönsaker. Ett problem är dock att flera av dessa lyxgrönsaker (t.ex. paprika) är betydligt mer miljöskadliga (per kilo) än kött, även om man endast ser på nutidens favoritmiljöförstörelsemått växthusgasutsläpp.

Debattartikeln i fråga har också fått mothugg på DN Åsikt, men även flera av motdebattanterna framför åsikter såsom att "vi behöver beskatta ohälsosamma och miljöförstörande livsmedel". Jag skrev för några år sedan att det är betydligt mer effektivt att istället för köttskatt slopa subventionerna till jordbruket.
Lösningen är dock inte en köttskatt. Istället bör man ta bort subventionerna till jordbruket. Tyvärr styrs dock dessa subventioner på EU-nivå, men EU kommer förr eller senare att bli tvungna att banta bort denna EU-budgetens största post, om inte annat av rent ekonomiska skäl. Jordbrukssubventionerna gör att det blir billigare att föda upp köttdjur på subventionerad spannmål än att låta dem beta ute. Sedan får köttproduktionen ännu en egen subventionsomgång. Skulle man ta bort jordbrukssubventionerna skulle matpriserna öka generellt, men köttet skulle öka i pris betydligt mer än vegetabiliska matvaror. Därför skulle borttagna subventioner styra över folks matinköp mot mindre kött. Troligen mycket mer effektivt än en köttskatt. Och så slipper vi en massa byråkrati och administrativt trassel för jordbrukare.

Idag används 40 procent av världens spannmål som foder. Även idisslare såsom nötkreatur föds i många fall upp på en stor andel spannmål och soja i fodret, vilket deras magar inte är gjorda för, och detta gör att de mår dåligt. Det är som jag skrev billigare (på grund av subventionerna) att föda upp djuren på spannmål istället för bete, hö och ensilage. Detta gäller även i exempelvis USA. Spannmålssubventioner infördes i stor skala redan på 1930-talet och har snedvridit hela västvärldens matproduktion de senaste 80 åren.
Förutom att slopade subventioner är mer effektiva än skatt, så kan man även fråga sig hur det ska bestämmas vilka livsmedel som är ohälsosamma eller miljöförstörande. Vem beslutar detta och på vilka grunder?

Andra relaterade artiklar av mig:
Fotnot: Alla livsmedelspriser har jag hämtat från en online-butik. Det går säkert att hitta billigare om man letar runt lite i vanliga livsmedelsaffärer, men priserna är bara exempel för att illustrera proportionerna.

2016-04-28

Venezuela kan inte längre trycka pengar!

Häromdagen skrev jag om Venezuela och landets elransonering.

Nu läser jag om den senaste absurda utvecklingen i landet vars inflationstakt förra året var 275 procent och i år beräknas bli 720 procent. De har inte längre råd att trycka pengar!

Detta beror på att de envisas med att inte ha sedlar i större valörer än 100 bolivar. Den officiella kursen är cirka 10 bolivar per USA-dollar och till den kursen skulle största sedelvalören motsvara en tiodollarssedel (cirka 81 kronor). Problemet är bara att valutakursen på svarta marknaden är över 1000 bolivar per dollar. Då motsvarar den högsta sedelvalören cirka 81 öre! Även om prisnivån i Venezuela inte är samma som i Sverige får man inte mycket för knappt en krona.

Denna låga högsta sedelvalör gör att man tvingas trycka enorma mängder sedlar. Sedan ett tag har dock Venezuelas eget sedeltryckeri slut på material för sedeltryckning, på grund av de importrestriktioner som råder. Därför har Venezuela beställt sedlar från tryckerier i utlandet, men har nu svårigheter att lägga beställningar eftersom de har varit opålitliga vad gäller att betala räkningarna i tid.

Venezuela hamnar nu därför i ett intressant läge. De har mycket hög inflation, men har inte tillräckligt med kontanter. Detta bara för att regeringen låtsas att man inte har särskilt hög inflation och vägrar trycka sedlar i rimliga valörer. Slut på kontanter brukar bara inträffa vid slutstadiet av hyperinflation, inte vid ett såpass tidigt stadium i inflationsspiralen som Venezuela nu är i. Vad som kommer att hända kan vi därför bara spekulera i. Kommer det att påskynda landets kollaps eller bromsa in den?

2016-04-26

Stängt av anonyma kommentarer!

Med anledning av den mängd barnsliga anonyma kommentarer som kommit har jag nu stängt av möjligheten att kommentera anonymt här på bloggen. Jag har roligare saker att göra än att rensa bort skräp.
Därmed måste alla som vill lämna en kommentar här vara registrerade hos någon av följande tjänster:
  • Google/Blogger
  • LiveJournal
  • WordPress
  • TypePad
  • AIM
  • OpenID
I gengäld slipper ni spamkontrollen.

Venezuela ransonerar elen

Dags för en uppföljning av Venezuelas pågående kollaps, som jag skrev lite om för några veckor sedan.
Det har varit brist på kondomer i drygt ett år nu. Detta får en mängd följdeffekter: tonårsgraviditeterna har ökat, liksom aborterna. Även de sexuellt överförbara sjukdomarnas spridning har ökat
[...]
räkna med att Venezuela gör en statsbankrutt inom några månader
[...]
Förutom brist på kondomer, toapapper och basmat lider Venezuela också av brist på mediciner.
[...]
Venezuelas statsbudget går redan back med omkring 20 procent av BNP på ett år
Det senaste steget i landets kollaps är att man inför elransonering där elen stängs av fyra timmar om dagen, men detta beror faktiskt till skilland från övriga problem inte enbart på politisk misskötsel, utan på att det kommit ovanligt lite nederbörd i spåren av El Niño-fenomenet, vilket gör att vattenkraftdammarna är dåligt fyllda, något som även drabbat grannlandet Colombia.

Det finns dock även här en politisk sida, då det sägs att venezolanska staten inte gjort tillräckliga infrastruktursatsningar inom energisektorn för att hålla takten med den ökade elförbrukningen i samband med minskad fattigdom och subventionerade energipriser.

Venezuela har redan tidigare infört långhelg och kortare arbetsdagar för att försöka spara el.

Elavbrotten får vidare effekter på landets ekonomi genom att oljeindustrin störs av dessa. Oljan står för över 90 procent av landets exportinkomster och faller delar av produktionen bort ger det ytterligare press på landets ekonomi.

Problemen med att importera olika varor drabbar nu även exempelvis landets största ölproducent, som inte längre kan importera korn och därför tvingas stoppa produktionen.

Samtidigt är inflationstakten mycket hög med 720 procent per år och bedömare från IMF räknar med en total kollaps inom 12 till 18 månader om inget drastiskt görs. De har kommit fram till detta tidsspann genom att jämföra med tidigare kriser i Latinamerika. Nästa år räknar man med en inflationstakt på 2200 procent och därefter kan det raskt bli hyperinflation.

Sedan Nicolas Maduro tog över som president har för övrigt fattigdomen i Venezuela ökat från 23 till 73 procent av befolkningen! Detta efter att fattigdomen halverades under företrädaren Chavez.

2016-04-24

Kineser spekulerar i råvaror!

Kina befinner sig just nu i något slags slutspel i sin gigantiska kreditbubbla (som jag skrev om förra året). Denna kreditbubbla har kraftigt destabiliserande effekter på alla marknader som är beroende av krediter, ty en stor del av krediterna används för spekulation. Först fastigheter, aktier och företagsobligationer och nu senast råvaror.

Förra året såg vi en kraftig börsbubbla i Kina, när plötsligt massor av aktiehandelskonton öppnades, börsen raskt steg till svindlande höjder, för att därefter snabbt krascha. Shanghaibörsen steg på ett år med 152 procent (!) och har därefter fallit 43 procent! Ett eko av den större kinesiska börsbubblan med efterföljande krasch 2006-2008.

Nu är bubblan istället i råvaror och halvfabrikat, såsom armeringsjärn och bomull. Sedan början av året har terminspriset på armeringsjärn stigit med nästan 50 procent. Detta avspeglar förvisso en ökad efterfrågan - spotpriset på armeringsjärn i Kina har ökat med 57 procent och efterfrågan överstiger just nu tillgången. Det som dock får en att baxna är handelsvolymerna. I torsdags handlades terminskontrakt på armeringsjärn för över 223 miljoner ton armeringsjärn, vilket är mer än Kinas årsproduktion! Handeln i terminskontrakt på armeringsjärn var i torsdags totalt för 47 miljarder dollar, vilket kan jämföras med torsdagens totala handelsvolym i aktier på Shanghaibörsen, som var cirka 32 miljarder dollar.

Hur absurt stora handelsvolymerna är kan man också förstå genom att jämföra med råvarubörsernas omsättning i USA. I Kina handlades på en dag bomullskontrakt för 15 miljarder dollar (mot 0,5 miljarder dagligen i februari). På USA:s råvarubörs handlas dagligen bomullskontrakt för omkring 0,6 miljarder dollar. Sockerkontrakt handlades för 14 miljarder dollar på en dag i Kina, medan daglig omsättning för sockerbetskontrakt i USA brukar ligga runt 0,85 miljarder dollar.

Rekordstor kredittillväxt ligger bakom

Bakom all denna spekulation ligger som vanligt en kraftig kredittillväxt, vilket Doug Noland tar upp i veckans Credit Bubble Bulletin. Sedan 2007 har de kinesiska bankernas tillgångar (alltså de krediter de gett ut) ökat från 7 biljoner dollar till över 30 biljoner. Den årliga tillväxten i kreditsystemet har också ökat från 0,9 biljoner dollar 2007 till 2,35 biljoner dollar 2015. Första kvartalet i år växte Kinas krediter med 1 biljon dollar, så årets totalsiffra lär bli minst 3 biljoner dollar.

För att sätta siffrorna i perspektiv så hade som jag skrev för drygt två år sedan Kinas banker under de gångna fem åren växt med lika mycket som totala storleken av USA:s banker. Då hade Kinas banker 24 biljoner dollar i tillgångar, mot USA:s bankers 15 biljoner dollar.

Historien bakom detta är upprepade försök från Kinas centralbank att först dämpa kredittillväxten när en spekulationsbubbla är uppenbar, för att därefter åter blåsa upp krediterna för att dämpa de negativa följdeffekterna när bubblan kraschar. Först försökte man dämpa kredittillväxten för att bromsa fastighetsbubblan, vilket fick till följd att ekonomin saktade in. Därefter släppte centralbanken på tyglarna, vilket ledde in i Kinas börsbubbla 2014-2015. När börsbubblan sprack spektakulärt satte centralbanken in ännu kraftigare kreditåtgärder.

Sammanfattningsvis kan Kinas kreditbubbla karakteriseras som världshistoriens största.

Följande är från drygt ett år sedan.
"I mitten av 2014 hade Kinas totala skulder nått 282 procent av BNP, vilket är betydligt högre än genomsnittet för framväxande ekonomier och högre än vissa avancerade ekonomier såsom Australien, USA, Tyskland och Kanada. Den kinesiska ekonomin har dragit på sig 20,8 biljoner dollar i nya skulder sedan 2007, vilket är mer än en tredjedel av den globala skuldtillväxten. Kina har nu en av de högsta nivåerna på [icke-finansiella] företags skulder i världen med 125 procent av BNP."
Sedan dess har krediterna ökat ännu mer. En gissning är att Kinas totala skulder (inklusive finansiella företag) nu ligger på 346 procent av årlig BNP.

I slutet av september 2015 låg Kinas skulder (exklusive finansiella företag) enligt BIS på 249 procent av årlig BNP, vilket är nästan lika högt som för Eurozonen.

Till slut kommer hela den kinesiska kreditbubblan att spricka, men det ser ut som om centralbanken lyckas hålla den vid liv ett tag till. Frågan är bara hur länge. Och vilka destabiliserande bieffekter kommer de ständiga allt större kredituppblåsningarna att få? Det har flera gånger sett ut som om den slutgiltiga smällen skulle komma, men varje gång har det visat sig vara falskt alarm.

2016-04-23

Boprisfall värre än högre ränta

När det talas om de svenska bostadspriserna nämns ofta risken för högre räntor, exempelvis i en artikel att de låga boräntorna skapar en falsk känsla av trygghet, eller den som varnar för rörlig boränta. Som jag ser det är dock den värsta risken idag fallande bostadspriser, inte högre ränta.

För att konkretisera det ser vi på ett radhus i Stockholmsförorten Skärholmen, som nyligen såldes för 5 miljoner kronor. Gångavstånd till Skärholmens centrum, där alla världens kulturer möts. Krypavstånd till IKEA i Kungens kurva.

Tillägg: Detta är ett tankeexperiment av typen "allt annat lika". Vid högre ränta håller jag alltså priset still, vid fallande pris håller jag räntan still. Driftskostnaden hålls still i båda fallen. Stillastående pris vid högre ränta kan motiveras med högre inflation.

I exemplet nedan antar jag en hög belåning. Självklart är det inte alla som är högbelånade, men det är de som är mest intressanta då de är mest sårbara vid ett prisfall eller en räntehöjning.

Låt oss anta att de som köpte huset belånat sig maximalt enligt bolånetaket, det vill säga till 85 procent av bostadens pris. De amorterar även enligt det amorteringskrav som kommer i sommar, alltså 2 procent av lånet per år. Då ser kalkylen för den månatliga boendekostnaden ut så här:
Det ser ju ut som en vettig månadskostnad för ett radhus med sex rum och kök. Självklart har man ju tagit höjd för att räntan skulle stiga.

Så vad händer om räntan stiger? Vi börjar med en mycket måttlig räntehöjning till 2 procent.
Denna räntehöjning kommer ett år efter köpet, så man har hunnit amortera av lite på lånet, som nu ligger på 83 procent av bostadens värde. Drygt 500 kronor i månaden dyrare blev det.

Ännu ett år senare har något hänt som gör att bolåneräntan nu stigit till en mer "normal" nivå på 4 procent.
Nu blev månadskostnaden 5000 kronor högre än när huset köptes, men köparen hade ju tagit höjd för att räntan skulle kunna stiga och man skulle ändå klara av det. Det var ju bra att man hade sparat undan lite pengar medan räntan var låg.

Ytterligare ett år senare har räntan stigit till vad bankerna räknar som en krisnivå på 7 procent. (De var uppenbarligen inte med i början på 1990-talet när bolåneräntan låg runt 11 procent.)
Oj, nästan 12000 mer i månadskostnad! Familjen får nu spara in på det mesta, men de klarar sig ändå med ett nödrop, för banken hade ju räknat på denna nivå.

Notera att detta är ett fiktivt exempel bara för jämförelsens skull. Jag räknar inte med att räntorna kommer att stiga så mycket i den låginflationsvärld vi nu lever i.

Nu ser vi istället vad som händer om bostadspriserna faller. Första året har bostadspriserna fallit med 5 procent, vilket inte är mycket (småhuspriserna i Stockholm föll 2008-2009 med 6,7 procent och under 2011 med 3,8 procent). Grannen sålde nyss sitt radhus för 4750 000. Husägarna inser att de nu ligger på lån till 88 procent av husets värde och beslutar sig för att på 10 år amortera ner till bolånetakets 85 procent för att minska risken. Det innebär ändå bara en dryg tusenlapp mer i månaden och de har ju goda marginaler. Notera dock att redan vid ett högst måttligt prisfall är effekten på månadskostnaden större än en måttlig räntehöjning.
Efter ännu ett år har bostadspriserna fallit ytterligare 12 procent. Grannen sålde just sitt radhus för 4180 000, men tyckte ändå att hon hade gjort en bra affär efter att ha ägt huset i tolv år.

Nu får de ett brev från banken att de borde amortera ner sitt lån till bolånetakets 85 procent, då de nu har lån på nästan hela husets värde. Det blir ändå ett trevligt möte med lånehandläggaren, som först föreslog att amortera ner det överskjutande beloppet på fem år, men de lyckades förhandla ner det till sex år. Och det kändes ändå bra att minska risken i bolånet. Men varför kom banken med detta krav? Varför har de blivit så stingsliga? Det handlar ju ändå bara om en tillfällig nedgång i bostadspriserna - de kommer säkert att stiga igen. Nå, de hade ju marginaler och månadskostnaden ökar ändå bara med 1500 mer än vad den hade gjort vid en "normal" ränta på 4 procent. Skönt i alla fall att räntan inte stigit!
Ett fall i bostadspriserna på 16 procent är inte särskilt mycket, med tanke på hur mycket de stigit de senaste åren. Det handlar snarare om en normalisering av priserna, motsvarande en "normalisering" av bolåneräntan till 4 procent. Ändå blir effekten värre.

Ännu ett år senare har bostadspriserna fallit ytterligare 12 procent (1991-1993 föll småhuspriserna i Stockholm med 29 procent, så 26 procents prisfall är inte alls orimligt). Grannen har just sålt sitt hus för 3678 400 och stämningen var inte munter när de flyttade ut - de skulle visst skiljas.

Nu kommer ett skarpt formulerat brev från banken om att deras bolån ligger 6 procent över husets värde. Mötet med lånehandläggaren blir inte alls lika trevligt som förra året, utan snarare ganska otrevligt. Han verkar stressad och totalt oförstående. Han kräver att de amorterar av den del av lånet som överstiger bolånetakets 85 procent på fem år! Nästan 13 000 kronor per månad! När de tycker att det är orimligt påpekar han att han istället skulle kunna kräva att de betalar av den del av bolånet som överstiger husets värde på ett år, vilket skulle ge en utökning av månadskostnaden med 19 500. Nu har han istället varit schysst mot dem. Det skrivs mycket i tidningarna om bankerna nu - bolåneobligationer, Riksgälden, Finansinspektionen - svårt att förstå hur allt det där hänger ihop. Kanske var banktjänstemannen rädd att förlora jobbet?
Ett fall i bostadspriserna på 26 procent är förvisso en kris, men kan jämföras med om bolåneräntan skulle stiga till 7 procent, vilket också skulle orsaka en kris. Nu har banken tvingats vara schysst och månadskostnaden är ändå högre än vid bolåneränta på "krisnivå".

De utökade amorteringskraven vid prisfall leder till att folk inte konsumerar lika mycket, vilket drar ner Sveriges BNP. Det blir en mängd andra följdeffekter av boprisfall, men dem får jag återkomma till senare.

Detta var förstås ett fiktivt exempel, men visar ändå att effekterna av även ganska måttliga fall i bostadspriserna blir värre än de höjda räntor som de flesta verkar oroas av.

Fotnot: LTV = Lån till värde. Bolånet som procent av bostadens värde.

2016-04-22

Bopriskrasch i Sverige som Irland?

De svenska bostadspriserna har de senaste två årtiondena stigit i en rasande takt och det är därför intressant att jämföra med andra länder som haft en liknande utveckling, men där bubblan sedan brustit. Jag anser att en jämförelse med Irland är mest relevant och presenterar här hur man som bostadsköpare eller -ägare idag bör tänka inför ett kommande liknande scenario vad gäller de svenska bostadspriserna.

Till att börja med kan vi jämföra hur utvecklingen sett ut innan boprisbubblans topp i några olika länder. Data i tabellen nedan kommer från The Economists interaktiva bostadsprisindex.
Ser man på dessa fyra olika jämförelsetal så noterar man för det första att prisutvecklingen i Europa varit mycket kraftigare än för den berömda spruckna bubblan i USA, som var en av orsakerna bakom Finanskrisen 2008.

Sverige mest likt Irland

Klicka på diagrammet för att förstora
Ser man på siffrorna ovan så verkar de jämförelseländer som ligger närmast Sverige vad gäller bostadsprisernas utveckling vara Nederländerna och Irland. Då ska man emellertid betänka att data för Sverige ovan gäller småhuspriserna, som förvisso är i en manisk fas nu, men att bostadsrättspriserna har stigit mycket mycket mer. De reala bostadsrättspriserna i Sverige har 1996-2015 stigit med 870 procent!! De reala småhuspriserna har under samma tid stigit med i jämförelse högst måttliga cirka 200 procent. Väger man samman småhuspriser och bostadsrättspriser slår Sverige med bred marginal även Irland i tabellen ovan.

Därför anser jag att det mest relevanta jämförelseobjektet för hur det går sedan, efter att priserna har börjat falla, är Irlands bostadsmarknad.

Jag har talat med flera irländare, både här i Stockholm (dit många kommit efter sitt hemlands kris) och på Irland och de skakar alla på huvudet åt hur resonemangen går här i Sverige vad gäller bostadspriser. De känner igen i princip alla beteenden och alla floskler från den egna bostadsbubblans uppförsbacke.

Hur skulle en bopriskrasch av irländska mått se ut i Sverige?

De irländska bostadspriserna föll andra kvartalet 2007 till andra kvartalet 2012 med 50 procent. De halverades alltså! Därefter har de repat sig och låg tredje kvartalet 2015 bara 37 procent ner från toppen.

Nu ska vi applicera den irländska prisnedgången för att se hur snabbt man måste amortera för att undvika kapitalrisken och inte hamna "under vatten" med lån som är större än bostadens värde.
Utgår man från en belåning på 85 procent av bostadens värde måste man alltså i detta scenario amortera sitt bolån med 10 procent per år för att inte under någon del av nedgången hamna "under vatten" och bli inlåst i sin bostad och inte kunna sälja utan att bli sittande med restlån. Notera att även efter att bostadspriserna repat sig i några år efter kraschen sitter fortfarande alla med låga amorteringstakter med bolån som är större än bostadens värde.

Hur många svenskar som idag köper sig en bostad för mångmiljonbelopp och belånad till bolånetakets maximala 85 procent tänker på detta som ett möjligt scenario? Kalkylen för månadskostnaden blir en helt annan om man tar hänsyn till den amorteringstakt som krävs för att "försäkra sig" mot kapitalrisken.

De irländare jag talat med känner många som har lån som är betydligt större än bostadens värde, och några sitter själva i den obekväma sitsen. Många klarar att betala sin ränta och amortering, men de kan inte sälja sin bostad när familjesituationen av någon anledning förändras. Ekonomin är också ansträngd och det finns många som inte har klarat av att betala på sina lån.

Även för lägre belåning ger kalkylen helt andra amorteringstakter än vad bankerna rekommenderar.
Amorteringskravet som troligen kommer att införas 1 juni säger att lån större än 70 procent av bostadens värde ska amorteras ner med minst 2 procent per år, men som ni ser av tabellen ovan räcker det inte på långa vägar vid en bopriskrasch likt Irlands. Även om du amorterar 5 procent per år kommer du under några år att ha lån större än bostadens värde. Notera att även vid en måttlig prisnedgång på 33 procent leder även en amortering på 30 år till att du hamnar "under vatten".

Vid lån under 70 procent av bostadens värde säger amorteringskravet att lånen ska amorteras ner med 1 procent per år ner till 50 procent, men som ni ser nedan räcker det inte för 65 procents belåning.
Inte ens vid en belåning på måttliga 60 procent av värdet räcker amortering på 2,5 procent eller mindre per år för att klara sig ifrån att hamna "under vatten". Här får man dock med detta scenario bara ett eller två år då man inte kan sälja sin bostad och det kan man kanske stå ut med.
Du måste vara nere på en belåning på 55 procent av bostadens värde för att klara dig helskinnad från en boprisnedgång av samma storlek som på Irland, förutsatt att du amorterar åtminstone 2 procent per år.

Notera att jag här inte har tagit någon som helst hänsyn till vad som händer om bolåneräntorna skulle stiga, vilket verkar vara det många främst oroar sig för. Bolåneräntor på Irland ligger idag på 3,5-4,5 procent, beroende på bindningstid.

Känns scenariot osannolikt? Då ska du se på den undersökning jag gjorde för något år sedan huruvida bostadspriser kan mjuklanda. Svaret är "troligen inte". I alla fall inte efter så kraftiga prisuppgångar som Sverige har haft.

Can't happen here?